Feminism på kvällskvisten

Hej! Har tänkt väldigt länge att jag vill skriva något här om feminism men inte riktigt haft tid eller vetat hur jag vill formulera mig men nu har jag åtminstone tagit mig tid att sitta en stund för att se om någon av alla de tankar om feminism jag tänkt de senaste veckorna är villiga att komma tillbaka.

Läser just nu novellsamlingen "Bad feminist" av Roxane Gay där Roxane tar upp just begreppet bad feminist och det har fått mig att tänka lite på hur till och med feminismen har påverkats av patriarkala strukturer. Roxane menar på att det finns en piedestal där vi sätter kvinnor som gör saker som stämmer överens med vår ide över idealfeminismen men så fort kvinnan inte följer mönstret längre knuffas hon ner och anses vara en "dålig" feminist. Detta fick mig att bli irriterad över att det inom feminismen finns förväntningar och krav man ska leva upp till för att få kalla sig en "bra" feminist när feminismen snarare är en protest mot patriarkatets strukturer på kvinnan och därför inte bör fokusera på att bygga upp nya förväntningar. Att feminismen trots allt har förväntningar man bör leva upp till för att få kalla sig blir rätt tydligt när man läser texter av olika feministiska förespråkare. Det kan vara allt ifrån att inte raka sig på benen under vinterhalvåret till att gå osminkad en hel månad. Jag är medveten om att den enda vägen till att krossa patriarkatet är att utmana dess stereotyper men det måste finnas flera olika sätt och man behöver inte göra allt på samma gång.

Redan i åttan som frälst feminist började jag förstå att "riktiga" feminister inte rakade benen eller armhålorna och konstaterade att det var himla komplicerat att vara normbrytande kring rakning när patriarkatet vill att man ska raka benen och feminismen säger åt en att låta bli för att vara välkommen i värmen. Lite extremt men lite så kändes det då. Nu rakar jag mest benen och armhålorna när jag känner för det vilket är väldigt sällan för det finns det betydligt roligare saker att göra på kvällskvisten än att hålla på och raka sig, för att inte tala om hur obehagligt det är och allt hår som tar en hel evighet att samla upp. På senare tid och jag dessutom reflekterat över mina ögonbryn, att de är ojämna och växer åt alla håll och kanter vilket kan åtgärdas relativt enkelt med hjälp av en ögonbrynskniv men det tar nog priset i obehaglighet att hålla på med en kniv så nära ögat. Sedan har jag funderat över om jag verkligen vill hålla på och noppra ögonbrynen hela livet och kommit fram till att nej, det vill jag nog faktiskt inte så jag ska försöka att låta bli vilket inte borde förfärligt svårt.

Nu känner jag att jag borde gå och lägga mig för att imorgon återigen vara redo att bekämpa patriarkatet genom att plugga mig till kunskap:) Godnatt och hoppas att texten inte är alltför oklar och rörig även om jag inte kommer fram till något eller knyter an till inledningen.